Att vara Maria Graube

ALLA HJÄRTANS DAG
med dekorationer över helt receptionsområdet


och dags för hemresa - Men inte för alla!
André Pernilla, Isis och Sebastian fick anställning direkt och stannade kvar i Hurghada, som jag berättade tidigare!
Jag måste medge att jag var en smula avundsjuk men jag var tvungen att vända hemåt och röja för senare avfärd. Bara att gilla läget, alltså!

Vidgis filmade mig och Airie en sista gång där vi fick berätta kort om hur vi hade haft det och om kursen blivit som vi förväntat första dagen. Och vi var alla tre väldigt nöjda och tyckte att vi hade haft det väldigt bra tillsammans på rummet. Innan jag lämnade rummet satte jag mig ner helt kort på balkongen för att ta ett sista farväl av omgivningarna. Det hade inte blivit mycket sitta på balkongen, dessvärre. Varje gång vi kommit hem på rummet på kvällarna gick vi och la oss *hi, hi* Aja, men fint var det iallafall!

..

Väskan var packad redan dagen innan och jag körde.. ner den till Receptionsområdet.

..

AnnaMaria rektor och "min" examinator

Gro, lärare och examinator
Sofia, lärare och examinator



..
Scratch, en av hotell-kattorna Scratch som fick följa med hem



Jag kände mig inte alls ledsen när jag såg flygplatsen och insåg att det var bara ett par timmar kvar på Egyptisk mark. Näe, konstigt nog kände jag mig glad - Jag bara mellanlandade hemma.
Ytterligare ett mål är uppnått!
Jag är klar med min utbildning med betyg jag är mer än nöjd med och har jobb på Apollo - det moderna charterbolaget som vill MER!!!

Och jag startar gärna som reseledare men har inga planer på att stanna på det steget. Och jag är ju van att springa i trappor så det är ju bara att ta ett kliv i taget , eller hur? *LOL*

..

Vi lyfte och lämnade Afrikanska kontinenten för att ta oss hemåt, Scratch och jag.



Och jag försökte bli fri från hostan på mitt eget vis med Jägermeister men det gick tyvärr inget vidare det heller. Varken Egyptisk medicin eller egna påhitt funkade...

Många sov på vägen hem. Det har varit kämpiga veckor för en hel del elever. Själv har jag upplevt det lite som en vilopaus i mitt annars så hektiska liv. Jag menar, att gå upp till färdig frukost, börja lektioner kl 9 (med undantag från tre uppdrag med start kl 04, en kl 05.30 respektive kl 06), ha två timmars lunch, gå till färdiglagad mat och att ha någon annan som bäddar och städar åt dig- är inte det LYX? Det är det för mig, iallafall!
Sen att våra scheman har varit tuffa är bara roligt, tycker jag och påminner om hur jag lever här i Sverige, ju!

Men vi hann med lite roligt också. Här kollar William på när Marcus försöker fånga Ahlgrens bilar med munnen. Det var nog inte riktigt hans grej, det! De hamnade runt om i flygplanet istället *he, he* Väldigt trafikerad mittgång...


Novair går i bräschen för mycket men det här känns väl kanske att gå lite FÖR långt att sälja på TaxFree, känner jag *skrattar högt*.


Solnedgång och jag har för mig att vi var någonstans i Polen när kortet togs.
För när vi landade i Sverige var det kolsvart, minusgrader och snö ute.
Då saknade jag Hurghada...



Vi passerade passkontrollen och gick för att hämta vårt bagage...

..

...men det KOM inget bagage. Det visade sig att, p g a personalbrist, skulle bagaget bli 40 minuter försenat. Jag ringde Milla (min yngsta dotter) som fick ringa min mamma som skulle hämta mig vid tåget och säga att jag inte kom hem. Då plötsligt kom Robban förbi och berättade att man kunde gå till Arlandas Ankomstservice och få hjälp att få väskan hemskickad - gratis. Jag nappade på det självklart! Ville ju komma hem. Men nu hade tiden hunnit gå och det var BRÅDIS!
Jag sprang mot tåget och åkte ner - bara för att konstatera att jag sprungit till FEL tåg. Jag stod på Upptågets perrong. Slet tag i handbagaget och sprang upp igen, frågade vart Linköpings-tåget gick och blev anvisad till Arlanda Express. Sprang dit med förvissningen om att inte hinna fram i tid - men JAG HANN!!!
Jag var lycklig!

Ringde hem och meddelade att jag gärna ville bli hämtad på tidigare överenskommen tid och det ordnade sig.
På vägen hem försökte jag sova lite mellan hostningarna. Hade laddat med två vattenflaskor för att, om möjligt, dämpa hostningarna. En framför mig kastade ilskna blickar på mig och flyttade på sig demonstrativt. Men det fick bli hennes problem, tänkte jag och slumrade.